Insulins uppgift är att hålla blodsockret stabilt.
Insulin är ett hormon som utsöndras av bukspottkörteln. Det gör det möjligt för kroppen att använda socker, eller glukos, som energikälla. Insulinet lagrar socker i kroppens vävnader, såsom fettvävnad, muskler och lever. Socker får vi i oss genom kosten, till exempel från kolhydrater.
I en frisk kropp förhindrar insulin att blodsockret stiger för högt (hyperglykemi). Personer med högt glukosvärde har ofta en för låg insulinnivå. Detta beror på att en låg insulinnivå får levern att utsöndra glukos i blodomloppet. En normal nivå skyddar alltså mot högt blodsocker.
Vid typ 1-diabetes kan bukspottkörteln inte producera tillräckligt med insulin eftersom dess betaceller är skadade. Därför behöver personer med typ 1-diabetes insulininjektioner för att kroppen ska kunna bearbeta socker och undvika högt blodsocker.
Typ 2-diabetes behandlas främst med livsstilsförändringar och medicinering som tas oralt. Eftersom typ 2-diabetes dock utvecklas över tid kan många behöva insulinbehandling senare.
Hos friska personer sänker insulin blodets fettvärden, såsom mängden triglycerider och kolesterol. Det skyddar därmed mot att för mycket fett samlas i blodet. Det deltar i flera enzymreaktioner som bryter ner fett från blodet. I stora mängder samlar det dock visceralt fett runt inre organ.
Glukos är samma sak som blodsocker och är den huvudsakliga energikällan för kroppens celler. Ett högt glukosvärde kan vara ett tecken på att man har diabetes.
Diabetes är en kronisk sjukdom som innebär att man har för mycket socker i blodet. Övervikt, dåliga kostvanor och för lite motion är de största riskfaktorerna för att utveckla typ 2-diabetes som är den vanligaste typen av diabetes.
Fettlever förknippas ofta med alkoholism men övervikt gör också levern fet.
Insulinresistens är en metabolisk störning som är starkt förknippad med fetma, typ 2-diabetes, hypertoni och hjärt- och kärlsjukdomar.
Artikel uppdaterad:
26 mars 2025